Vernissage fredag den 22:a september kl.18.00.
Utställningen pågår tom April 2024. Utställningen är producerar av CFUK i samverkan med Statens Kulturråd.
Här följer en intervju mellan Amara och Pärra von Andreasson, urbankonstnärlig ledare på Hangaren/Urbankonsthallen.
Välkommen tillbaka till Hangaren, Amara! =)
Eeeh. Jo. Tack.
Du var en av de första som målade här 2013. Hur gammal var du då?
25 år.
Hur såg ditt liv ut då?
Måste tänka. 2013. Jag hade precis flyttat till London. Jag tog alla chanser att måla så mycket jag kunde. Och då ar det som om konsten gick före precis allt annat. Jag hade sagt upp mig från mitt heltidsjobb och gjort slut på ett långvarigt förhållande och flyttade in i min ateljé där jag målade non-stop. Drog till London för att ha min första internationella soloutställning. Jag ville till London för att det var noll-tolerans i Uppsala/Stockholm. Jag fick inget utlopp för allt jag ville och behövde få ut. I London fick jag kontakt med massa andra konstnärer och här fanns ett klimat och en konstnärlig miljö där jag fick utrymme. Jag blev kvar i fem år.
Kan du beskriva hur det var för dig att komma hit och måla då 2013?
Jo, det var den största målning jag någonsin gjort. Jag fick verkligen utrymme att testa på att göra något storslaget. Just då var jag i början och hade inte riktigt tekniken och kunskapen. Jag jobbade med tumstock och tape. Det var min början och där fick jag det utlopp och de möjligheter som behövdes. Det var helt tomt inne i Hangaren och det var en fantastisk känsla att få den tillgången och möjligheten. Det var mäktigt. Efter det ville jag bara fortsätta och göra mer och ännu större grejer.
På den tiden var det inte möjligt för dig att måla på detta sätt i Stockholm/Uppsala där du bodde. Varför inte?
Det var Noll-Tolerans. Bland annat. Det fanns inga möjligheter för fri konst med måleri som uttryck. Det gick inte att få ytor eller rum för skapande. Noll-Tolerans innebar att inget spraymåleri fick förekomma. Inte ens beställningar eller utställningar.
Jag skrev om ditt måleri även då. Vad tycker du om den texten så här i efterhand?
Den texten var bra.
(Texten finns längst ner i intervjun.)
Är du osäker på vad jag ska skriva nu?
Ja. Hehe. Jag skojar bara. =)
Så folk får tycka och tänka fritt om din konst. Och skriva om det?
Det är klart! Det är inget jag kan styra över. Det önskar jag inte heller kunna styra över. Jag var faktiskt en smula orolig inför den här intervjun. Tänk om du skriver så dåligt så vi blir osams?
Vad har du gjort alla dessa 10 år sen du var här sist?
Oj. Tänker rätt länge. Tänker du utställningar? Vad jag jobbat med? Jag har väll jobbat för att etablera mig som konstnär. Jag har försökt utveckla mina kunskaper inom måleri. Vågat testa olika tekniker, verktyg och material. Vågat tacka ja även om jag inte tror att jag kan. Fast ändå testar. Det är en lång tidsperiod!
Hur har det varit att komma hit och jobba här nu, 2023?
Det var faktiskt väldigt roligt och med tanke på hur tomt och grått det var förut, och ingen där, och man fick gå på toa på falafeln, så nu är det något helt annat. Nu är det en mittpunkt för gatukonsten i Malmö och Sverige. Det händer så mycket här. Massa andra konstnärer var här nu och känslan är att precis alla är välkomna. Det är spännande att tänka vad som kommer var här om 10 år.
Vad kommer vara här om 10 år tycker du?
Jag tror. Jag tänker att man kanske har tagit steget tydligare även utanför, att om man gör mera där ute på Stäppen, för där finns ju mycket möjligheter och plats för allt man kan tänkas göra. Här inne kan man kanske ha en scen/föredrag och olika konstnärliga aktiviteter varje dag. Kanske som en konsthall/museum med mycket olika utställningar med konstnär från hela världen.
Känner du till något som liknar Hangaren?
Jag har inte varit där själv men det ska finnas något liknande i Holland Straat Museum.
Vad skulle vara helt unikt med en Urbankonsthall i Malmö?
Det finns ju inget liknande i hela Norden. Det är unikt. Jag tycker/hoppas att andra ser hur viktigt detta är och kan fortsätta vara för konsten/kulturen Man får se det som att man sår frön. Det man gör ser man resultatet av efter kanske 10 år. Långsiktighet.
Du har ett enormt driv och mycket energi. Du har hunnit med mycket inom konsten och kulturens etablerade värld. Varför valde du att rikta in dig på konst?
Jag visste att jag ville arbeta med något kreativt. Det var iom gymnasieval som jag bestämde mig för det som var lustfyllt. Jag valde inte det som troligen skulle ge ekonomisk trygghet. Jag valde bild och form för att jag tycker det är roligt och medgav att jag orkade skolan. Jag tycket inte skolan var så rolig. Jag trodde nog inte jag skulle bli konstnär utan kanske klädesdesigner, med det var lite för mycket exakthet, precision och matte inom den scenen. Jag märkte att konsten kan innebära massa kul. Är det roligt så lägger man mer tid på det och blir då bättre och bättre på det. Konst är kul och för mig är det bara att köra på! Det viktigaste för mig är att hitta mitt egna uttryck.
Jag konkurrerar inte med andra utan är enbart min egna konkurrent. Det är upp till mig vad jag vill göra och hur mycket. =)
Vad är urbankonst? Vad är konst?
Oj. Jag brukar säga att jag är konstnär men ibland brukar folk säga att jag är något annat. Urbankonst är det som kommer från gatukulturen. Graffiti- och streetart.
Vad brukar folk vilja kalla dig?
Graffiti-, streetart-, gatukonstnär. Men jag brukar säga att jag är konstnär.
Och vad är konst?
Konst är.. tänker länge. Hm. Jag tror något som är visuellt eller som liksom. För mig är konst något som någon har skapat. I olika medier.
Du är ju mor till två barn. Är inte det att skapa? Att få två barn?
Jo, men jag tänker mer att man skapar något inte biologiskt. Man gör något med sina händer.
När det gäller konst är det inte sällan oviktigt att ställa frågan: vad handlar din utställning du gjort här nu om?
Det handlar om att jag har liksom utnyttjat Hangarens storlek och med det vill jag blåsa upp och förstora mina motiv, ungefär som om jag använt förstoringsglas eller lupp på tidigare verk. Vad blir kvar då? Det är inspirerat från naturen och fraktaler. Något man ser tex ett träd, men zoomar man in liknar det fortfarande ett träd, hur mycket man än fortsätter. En oändlighet.
Det finns även lite återkommande motiv, element som jag spritt ut i det här mönstret. Och de har jag gjort jättestort. Det var speciell känsla att måla ett öga som är 30 meter stort.
I en nylig intervju jag läste om dig beskriver du att du vill förmedla en positiv, upplyftande och fantasifull vistelse för besökarna i Hangaren? Varför vill du det? Hur gör du det?
Det är så mycket negativt som händer i världen så jag tänkte att det skulle vara bra att komma in i ett rum fyllt av färg. Jag jobbar på delar av ett interaktivt verk utöver målningen så att besökarna även kan bli en del av målningen. Bakterier. Folk kan gå in i målningen. Man kan göra sina egna kompositioner. En förlängning av verket. Man kan ställa sig i formerna framför målningen och då uppstår ett nytt verk.
Det stämmer, på ett sätt, besökare säger att det är positivt och lättsamt nu i Hangaren.
Mm. Ler. Vad bra då.
I den artikeln nämner du även att du inspirerats av naturen när du varit där med dina barn. Du har zoomat in? Menar du att du har zoomat in i dina egna tidigare verk?
Nej. Snarare i mina motiv generellt. Jag har ändrat om i alla vrår och kanter.
Vad hittar man där?
Vissa delar, som blänk eller det som är skinande, men när man zoomar in blir det helt annorlunda. Outlines/konturer blir 1 meter breda helt plötsligt. Väldigt speciellt.
Det har även varit en processutställning där besökare hela sommaren kunnat följa när du varit här på plats och arbetat. Hur har det varit att träffa på besökare under tiden du arbetat?
Det har varit kul. Alla blir chockade. Man förstår inte att bara en konstnär kan göra hela Hangaren.
Minns du något speciellt möte?
Det har kommit folk som följt mig genom åren och är nyfikna på vad som sker just nu. De nya bekanta har mest tyckte det är rätt galet. Oftast brukar man se en liten kille måla något med spray men lite otippat ett en två-barns mor står här på natten och monumentalmålar.
Har ditt verk en titel?
Worlds within worlds.
Min bild av dina tidigare utställningar och muralarbeten är att du är väldigt minutiös. Tex. utställningen ”Looking for Acahuempe”, där du har en tydlig intention och ett kraftfullt, detaljerat och nästan plottrigt bildspråk i dina verk. Ett annat exempel är ”Above the clouds”, väggen du gjorde i Norge. Nu ger din utställning här på Hangaren ett nästan minimalistiskt intryck. Hur kommer detta sig?
Eeh. Det kommer sig av att jag blivit mamma. Jag har helt enkelt inte tid. Jag måste hitta andra sätt. Det har börjat bli minimalistiskt. Jag kan inte göra på samma sätt som förut. Hur behåller jag min integritet och samma uttryck även om det inte är lika genomfört. Jag räknade ut att det skulle ta mig ett år att jobba på det sätt jag jobbade tidigare.
Hur mycket var du tvungen att jobba för det du gjorde nu?
Jag var själv på plats på 3 veckor sen var det 3 assistenter som hjälpte till utöver det. Det är mycket tid.
Samtidigt är ditt bildspråk här mer likt enklare former för graffiti än vad du gjort tidigare? Någon sa att det är ett mellanting mellan Filip Rahim Hansson och 1UP crew. Känner du dig relaterad till den formen av uttryck?
Asså graffiti? Jag har mina rötter där. Det är inte så att jag inte ser mig som graffiti och streetart konstnär. Där är min grund. Jag känner samhörighet med det.
Förutom ditt namn, som du målat gigantiskt på en vägg, så är det enbart en annan symbol som är tydligt läsbar. Ett hjärta. Varför har du lyft och tydliggjort just det egna namnet och hjärt-symbolen?
Hm. Jag har inte tänkt på att de är tydliga där. Jag tänkte att jag ska signera så jag ville göra en stor signatur. Hjärta gör jag ofta i mina ögon och i mina figurer. Det blev stort iom att jag zoomat. I vanliga fall är det svårare att se mina hjärtan.
Du nämnde till mig tidigare att det även finns en gigantisk näsa bland alla former. Vad är bakgrunden till det?
Det är mitt konstnärskap. Jag gör ofta näsor. Det har med min bakgrund och barndom att göra. Jag blev retad för min näsa som barn. Nu gör jag näsor överallt. Detsamma gäller tänder. En gång som barn krockade jag och tappade alla tänder. Kanske det är därför jag nu också målar massa tänder hela tiden. Istället för att vara ledsen och försöka dölja något så gör jag det jättestort.
Kanske hela måleriska installationen är ett självporträtt?
Eeh. Det är nästan som ett collage av element som jag har tagit från mitt konstnärskap.
Hur hoppas du att besökare upplever ditt verk?
Ja. Man får. Jag kan inte kontrollera hur andra upplever det. En gång målade jag det finaste jag vet, en mamma med barn. Det var i Norrtälje, men det upplevdes som otäckt och fult. Det är ju kul om andra upplever det som något annat jag inte tänk på. Apropå målning här i Hangaren så var det någon som tyckte det upplevdes som om man var under vatten. Det är kul! Man får fantisera fritt.
Om du skulle placera ditt måleri, din konst, på en politisk skala, var skulle det hamna då tycker du?
Alltså jag brukar aldrig vara politisk faktiskt.
Vad sker för dig måleriskt härnäst?
Måla i ateljén. Jag har massa idéer jag har som jag ska måla. Jag ska även testa mig på paper-machie. Masker jag ska måla på.
Det var ju, som nämnt, 10 år sedan du var här sist. Vad gör du om 10 år, dvs. 2033?
Då är jag 45 år. Mina barn kommer vara 13- 14 år. Då har jag mer dit. Förhoppningsvis? Jag kommer göra samma sak. Kanske mer. Om det går.
Om 10 år kommer jag göra mer 3-dimensionella saker. Det har jag velat göra länge. Gärna offentliga gestaltningar. Då är det bra att göra skulpturala saker.
Text om Amaras målning från 2013.
En av de absolut första att måla i Hangaren var Amara Por Dios. Eller Herre Gud Amara! Hennes mor är från Chile och när Amara, som barn, gjorde något riktigt tokigt så utbrast modern på detta sätt. Och rätt ofta.
Det blev ett viktigt verk för Hangaren. Och för Amara. 2013 kunde inte Amara måla detta verk i sin hemstad Stockholm, eftersom hennes och massa andra graffitimålares konst var förbjuden där. Men här fick hon utrymme och när hon var klar med denna målning, den första av denna storlek och kaliber, sa hon bestämt: ”Jag ska aldrig måla något mindre än detta igen.”
Amara har här visualiserat den Svenska folkmusiken. Folkets konst. Alla folkens konst. Den Svenska Folkkonsten som inte bara är Svensk. Den är Internationellt folklig och lokaså Chilensk. Vilket ursprung har Amaras starka karaktär? Mayaindiansk? Great Zimbabwe-afrikansk? Något från Mesopotamien? Grönländsk eller Samisk? Inonesisk?
En urfigur. Som berör alla oavsett ursprung.
Ett igenkännande.
Publicerad i boken GRAFFITI HANGAREN MALMÖ URBANKONSTHALL 2018.
